More like tsunami tides in my eyes
Idag före mentalträningsmötet så fick jag en påse på Idrottens hus. Sprang hem från stan allt vad jag orkade för att få slita upp den. Inuti fanns öspelskläderna. Slet av mig i köket och provade precis alltihop på två sekunder. Fortfarande andfådd sjönk jag ihop på golvet och började nästan gråta. Vet ni den där känslan när det känns som att alla andra tror mer på en, hoppas mer på en än vad en själv gör? All press, trötthet efter mycket träning och ångest som borde ha dykt upp för veckor sedan bara kom nu, en vecka före vi ska fara. Pratade med Rasmus i mobilen i över en timme och lugnade tillsist ner mig. Det är ändå rätt stört att det bara är en vecka kvar. En enda vecka. Jag förstår inte hur de kan lita på mig såpass mycket att de skickar iväg mig för att representera Åland.
Åt ju inspofrukost tydligen
Idag, fredag, ska jag hämta kransar med Alina, fara till Saga och äta med några fina. Är så glad ändå, för tillfället.
